Lill-lördag och min namnsdag!

Det kliar så mycket i mina fingrar så jag passar på att skriva ett inlägg till nu på momangen! 😝

Lill-lördag idag då som rubriken lyder och jag har namnsdag enligt kalendern så grattis till mig och till er alla andra Jennifers/Jennys där ute! 👌🏼🎉

Klockan har precis passerat 14.00 i skrivande stund och jag behöver springa ner till tvättstugan strax för att starta om torkskåpet/tumlaren som håller på för fullt med att torka täcken och sängkläder som jag har tvättat, roligare än så blir det nog inte idag ..

Men jag kommer att ha ganska fullt upp ändå p.g.a att jag har 3 barn att hämta hem ifrån skolan denna eftermiddag. 😊

Onsdagar = Umgängesdag med min äldsta son Valentino. ❤️ Min dotter Mirella och yngsta son Nicholas bor hemma varannan vecka, fredag – fredag (hädanefter när jag skriver om mina barn så kommer jag att förkorta deras namn med första bokstaven).

Det är inte så många som känner till min/vår situation för att jag har skämts så otroligt mycket och känt mig extremt misslyckad som mamma men faktum är att min äldsta son är frivilligt familjehemsplacerad hos sina farföräldrar för tillfället sedan ca 4 år tillbaka.

Jag vill inte hålla inne med detta längre då jag känner att fler mammor/föräldrar ska få slippa känna sig ensamma och misslyckade över att ej vara kapabla till att kunna ta hand om sina egna barn.

Jag ska FÖRSÖKA göra en lååång historia kort! 😅 Det hela började sommaren år 2016, min älskade förstfödda son V som knappt var 6 år gammal vid tillfället började få symtom som tydde på Diabetes typ 1 (det är en historia för sig som jag inte tänker gå in på så mycket just nu).

Hur som helst, Diabetesen konstaterades och därmed raserade hela min värld i princip då det blev en enorm omställning att behöva anpassa vardagen efter denna eländiga kroniska sjukdom, jag gick ständigt (dag som natt) med en stor orosklump i magen över att det skulle hända något diabetes relaterat med min prins ..

Bara 3 veckor efter beskedet så var det dags för skolstart för min lilla (stora) grabb dessutom! Skolstarten blev också en omställning speciellt för V som redan hade/har det svårt med att hantera förändringar vilket han visade tydligt i förskolan när det var dags att byta ifrån småbarnsavdelningen till storbarnsavdelningen. Så skolstarten för honom blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, det var otroligt tufft att få honom till skolan varje morgon men jag kämpade på så gott jag kunde under hans första skolår.

Sedan kom våren år 2017 då jag separerade med barnens pappa och blev nästintill ensamstående med en 6 åring, 4 åring och en liten knappt 2 åring varav en krävde extra vård och tillsyn. Vi hade kommit överens om att han skulle ha barnen varannan helg bara till att börja med då min minsting N inte var van vid att vara borta ifrån mig så mycket.

Men efter några månaders krigande med att få ihop livspusslet (det är inte min starka sida direkt när man lever med en ADHD diagnos) så började jag sakta men säkert känna mig alltmer utmattad .. Det är inte så konstigt tänker jag nu såhär i efterhand då jag stressade varenda dag med att lämna 2 barn på förskolan och ett i skolan som total VÄGRADE göra alla morgonbestyr samt ta sig till självaste skolan för att jag sedan själv skulle åka och jobba.

Jag kunde komma helt gråtfärdig till jobbet vissa morgnar (tur att jag jobbade som telefonkommunikatör under den tiden) p.g.a stressen att behöva bära på sin 6 åring för att få honom till skolan och sedan skulden över att behöva lämna honom gråtandes/skrikandes på en plats han absolut inte ville vistas på .. 😕 Men det är ju skolplikt som gäller och jag behövde ju försörja oss, so what to do. 🤷🏻‍♀️

På eftermiddagarna var det minst lika stressigt med hämtningen av mina då så hungriga och trötta kiddos för att sen stressa ensam med matlagning, duschning samt nattning när vi väl hade kommit hem. När ungarna tillslut hade somnat (på tok för sent vissa kvällar) så höll jag mig dumt nog vaken ett tag till bara för att få ”njuta” lite utav egentiden och tystnaden vilket resulterade i att det inte blev så många timmars sömn per natt under flera månaders tid. 😴 Sedan så fick jag ju även sömnsvårigheter p.g.a av all stress samt oro som jag gick och bar på 24/7.

Min kropp började därmed att säga ifrån (såklart) genom att jag konstant drog på mig förkylningar, fick humörsvängningar, ångest som sedan övergick till dagliga panikångestattacker, depression inklusive självmordstankar m.m. 😣 Så under hösten år 2017 frontalkrockade jag med den berömda väggen. Aj, aj säger jag bara! Det gick så pass långt att jag behövde bli inlagd för att kunna återhämta mig.

Inte nog med all stress och oro som jag hade inom mig så fick jag slutligen börja tampas med att gå på en massa möten med skolan och socialtjänsten också då skolan började se att situationen var ohållbar så p.g.a det fick jag en rad med orosanmälningar på mig .. Jag gick ensam på alla möten där det kändes lite som att skolan och socialtjänsten fick det att framstå som att det vore mitt fel att jag inte kunde skapa en lugn miljö för mitt/mina barn.

Men hur är det möjligt för mig att kunna skapa en lugn miljö när mitt barn hade/har den här problematiken och jag ej hade de rätta verktygen för att hantera den? Jag började kämpa emot för att få till en neuropsykiatrisk utredning på V då jag misstänkte att det var någonting som inte riktigt stod rätt till.

Men att utreda honom var tydligen inte aktuellt för ens han hade en lugnare miljö omkring sig så därför fick jag bara svälja min stolthet och fatta det stora/tunga beslutet om att gå med på en familjehemsplacering för V. Som tur är så ställde hans/barnens farföräldrar upp på att ta emot honom med öppna armar och det är jag evigt tacksam för! ❤️ Jag har själv erfarenhet utav att vara familjehemsplacerad hos helt okända människor på ett helt okänt område och det är bland det SISTA jag vill att mina egna barn ska få uppleva!

Så jag är som sagt (skrivet) oerhört tacksam gentemot V, M samt Ns farmor och farfar, V har det så himla bra hos dem just nu då han har tillgång till eget rum där som han kan stänga in sig på när det blir för mycket intryck för honom samt att de är fler vuxna i hushållet som kan hjälpas åt med tillsynen utav honom.

Men trots familjehemsplaceringen som resulterade i en mer stabil och lugnare miljö för V utan skrikande småsyskon samt en stressad mamma så försvann inte problematiken i skolan för honom ändå. Det dröjde ända fram till våren år 2019 innan vi äntligen fick genomgå en utredning som bevisade att min magkänsla hade rätt, min V blev diagnostiserad med en ADHD diagnos.

Det blev en sån lättnad att få det svart på vitt att det ej var p.g.a mig som V hade svårigheter med skolan och att äntligen få någon form utav stöd samt hitta strategier för att kunna hantera vissa situationer bättre. 🙏🏼

Nu har ytterligare 2 år passerat sedan utredningen blev fastställd och det har ju hänt en hel del sedan dess. V har bland annat fått byta skola till en som ligger precis nedanför farföräldrarna och det är ett utav de bästa besluten vi kunde ha tagit då dom har gjort så fina och bra anpassningar för honom där t.ex. går han i en liten grupp utan lika höga krav på sig vilket han ej hade tillgång till i den förra skolan.

Men det har under tidens gång och i takt med att han har blivit äldre uppstått fler svårigheter som har lett till att jag bad om att få göra en ny djupare utredning på honom där de kom fram till att han även har en Autism diagnos vilket jag egentligen hade på känn redan ifrån förskoletiden.

Så nu ÄNTLIGEN är den rätta hjälpen påväg och jag börjar se lite ljus i slutet av den långa mörka tunneln som vi har tragglat oss igenom. Nästa vecka har jag ett möte inbokat på BUP för att diskutera alternativa läkemedelsbehandlingar vilket jag har övervägt under en lång period nu. För jag känner att det kan vara värt att testa om det nu kan hjälpa honom till att öka sin koncentrationsförmåga samt minska rastlösheten, hyperaktiviteten och impulsiviteten m.m. 🌟

Ni som har erfarenhet (helst positiv) utav att medicinera era barn för ADHD får jätte gärna dela med er utav era upplevelser om på vilket sätt medicinen har gett effekt. 👍🏼

5 år har då alltså gått sedan jag tappade kontrollen helt och hållet över mitt liv. 4 år sedan jag insjuknade i utmattningssyndrom och jag är än idag fortfarande inte 100% återställd och kommer nog dessvärre aldrig att bli det.

Men jag har tack vare rehabilitering fått redskap till hur jag kan underlätta vardagen på bästa sätt samt lärt mig att acceptera mitt tillstånd och därmed blivit bättre på att lyssna till min kropp genom att bromsa in i tid.

Så kära medmänniskor, jag vet att ni är många som tuffar på i en hektisk vardag men snälla ni, se till så att ni prioriterar vila och sömn mellan varven! Det är jätte viktigt så att ni ej hamnar där jag har varit för det är något som jag knappt önskar min värsta fiende ens.

Idag har jag blivit så pass återställd att jag efter lång tid med sjukskrivningar klarar av att ha en ordentlig sysselsättning i alla fall i form utav studier, studerar just nu på heltid till undersköterska då jag brinner för att hjälpa andra människor! 😇 Men mitt mammahjärta däremot lär nog inte bli återställt för ens jag kan ta hem min son igen, det är min önskan och mål som jag kämpar för men fram tills dess så behöver vi båda bli helade på varsitt håll ett tag till.

Nåväl, det börjar bli dags för mig att avrunda detta inlägg då plikten kallar. Jag får lov att önska er alla en fortsatt trevlig dag och kom ihåg att ta hand om er! 🧘🏻‍♀️✨

Peace & love! 🌸 / La Jenni.